40 års kris före 30.

Hur fan kan det vara möjligt att få en typ av 40 års kris innan 30?
Jaja, jag har iaf råkat ut för det typ. Att fylla 20 var deprimerande. Jag blev firad dvs påmind om att vuxenlivet verkligen var ett faktum och man var tvungen att börja ta vettiga beslut ist för att leva i den ständiga lekstugan. Ha någon slags aning om vad man ville göra med sitt liv. (Där fumlar jag visserligen fortfarande i mörkret)
30 står på tur om ett par år. Och jag känner på mig att det kommer att bli riktigt, riktigt jobbigt. Jag har i stort sett daglig ångest över vad jag har åstadkommit med mitt liv. Jag har ett fast jobb med en lön som jag klarar mig på-check! Men sen då? Jag är inte förlövad, inte sambo, ingen högskoleutbildning (Visserligen så har jag starkt funderat på att börja plugga igen. Kurskamrater, här kommer "mamma" som är typ 10 år äldre än er! ) och inga barn. Jag läste att den genomsnittliga åldern i Sverige för förstfödda barnet var straxt över 29 år. Så det skulle kunna funka men frågan är om jag vill det med så mycket oupplevda saker. Jag har hört att bästa sättet att motverka kriser är att ta tag i dem innan de är ett faktum. Lättare sagt än gjort med andra ord.
Inatt så slog det mig, när jag och min arbetskamrat pratade personnr att om nästan exakt 10 år så kommer jag antagligen stå och bäva för att 40-strecket knackar på inom loppet av ett par år. 40-jävla-år! Vid det laget så har man med andra ord levt hälften av sitt liv om man satsar på den genomsnittliga levnadslängden! *Gulp*

Dagliga tankar som cirkulerar i mitt snart 30 huvud:

* Botox!

* Högskola

* Villa, volva, vovve-tugget


                                        /sara


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0